Det senaste året har det blivit alldeles, alldeles uppenbart att mediebranschen gör stor skillnad mellan personer som är digitala och personer som inte är digitala.

Utan omskrivningar handlar det om att man letar efter digitala personer och försöker bli av med icke digitala. I vart fall är de icke digitala inte lika mycket värda i den digitala omställningen branschen är mitt i. Viss logik såklart, även om jag tycker att man skapat en väldigt svartvit definition. Ingen nu levande kan ju vara helt frånvänd de digitala vindarna och de äldre kan ju inte plötsligt vara helt okunniga bara för att deras erfarenhet av förklarliga skäl inte är digital.

Nog ömmat för de icke digitala. Min uppgift här i livet är att hjälpa mediebranschen och mediebranschen vill just nu ha digitala personer. Därför ska jag avslöja svaren på mediebranschens 3 viktigaste frågor.

1. Var finns de digitala personerna?

Om vi menar personer med digitalt DNA (och det gör vi) är de födda på 90-talet, d v s de är max 24 år. Av arbetsrättsliga skäl handlar det m a o om 18 – 24 år. Träffbilden är 100 % i den målgruppen, men 60 % studerar och 20 % har redan ett jobb. I spel är m a o bara 20 % av målgruppen. Finns det andra krav än digitalt DNA krymper såklart utbudet.

2. Hur vet jag att det verkligen är en digital person?

Kolla passet.

3. Vad får den digitala personen att vilja jobba hos mig?

Frågan är tyvärr fel ställd. Den stora utmaningen är att få den digitala personen att vilja stanna kvar hos dig och svaret på den frågan är betydligt mer komplex. Det handlar om ett annat DNA. Ditt företags.

Inga 20-åriga digitala personer kan hjälpa dig med ditt företags digitala omställning om du och dina kollegor inte är fullt övertygad om nödvändigheten och verkligen, verkligen är beredda att prioritera digitalt först. Whatever it takes.

Krönika av Johan Svensson. Läs tidigare krönikor här.