Jag sitter i nya caféet på entréplan i DN-skrapan (där Sveriges största dagstidning numer endast intar ett våningsplan…) och ögnar igenom dagens pappersutgåva av Dagens Industri. På sidan 10 finns en artikel som handlar om de ackordsförhandlingar som mediekoncernen Stampen är mitt i. Vad i helvete hände egentligen?

Det här är min högst subjektiva tillbakablick på en resa som kanske tar slut nu inom några månader.

April 2003. VLT:s koncernchef sedan fem år tillbaka, den tidigare Expressenchefen Lennart Foss visar mig runt i den stora, glasbeklädda byggnaden mitt i Västerås. Det är min första dag på nya jobbet och rundan leder till ett vindskontor i byggnaden bredvid där personalen på Leanback väntar på att få träffa sin nya VD. Leanback är vid den här tidpunkten en s.k. Internetbyrå. Mitt uppdrag är att hitta nya kunder till Internetbyrån som till största del jobbar med interna bolag inom VLT-koncernen. Det finns en insikt om s.k. ”nya medier” och självklart ska Internetbyrån vara med och leda den utvecklingen. Men först och främst handlar det om att gå från rött till svart. Lennart som under mina 3,5 år inom VLT-koncernen ofta pratade i metaforer gav mig just en sådan när vi satt ned och avrundade den första dagen.

Det är bättre att tjäna en krona än att förlora en”.

Nutid. I artikeln om Stampen kan jag läsa att börsbolaget VLT sattes i konkurs i somras tillsammans med Liberala Tidningar i Mellansverige. Jag har missat det. Det är därför jag får en ingivelse till ett slags bokslut. Mitt eget bokslut som inte ska förväxlas med det bokslut Stampen nu kämpar med.

Där och då. Lennart var sin tids entreprenör. Han ville bygga något större, men bygget växte utifrån börsintroduktion, förvärv och sammanslagningar och inte för att affärerna i sig tog fart. VLT smittades aldrig av industristadens Västerås mantra att öka tillverkningstakten och inte heller tjänade man en krona. Istället förlorade Lennart kampen när Göteborgarna klev in i matchen. Peter Hjörne och hans vapendragare Tomas Brunegård vann dragkampen och förutom att det innebar slutet för Lennart, som idag återfinns i Norrköping (även här som koncernchef för en tidningsgrupp) så blev det den sista spiken i kistan för den tidigare storägaren, chefredaktören och visionären Anders H. Pers.

Anders H. Pers är värd ett eget avsnitt. Han var kanske den enda som förstod möjligheterna med Internet. I vart fall var han väldigt nyfiken och även om hans roll och inflytande marginaliserades i takt med hans ägande minskade hade han en ständigt pågående dialog med de unga killarna på Internetbyrån som fick både möjliga och omöjliga uppgifter från Anders att lösa och inte sällan handlade det om förbättringar av Anders egna videobloggtjänst (!).

Tomas Brunegård är väl mot bakgrund av den katastrofala insatsen med Stampen inte värd ett eget avsnitt, men jag måste berätta när han vid ett tillfälle som nytillträdd styrelseordförande i VLT gav sitt insiktsfulla utlåtande när vi bolagschefer fick möjlighet att berätta om våra verksamheter.

Jag var väl förberedd och hade ”cachat” sidorna i den digital publikation eller ”e-tidning” som det hette på den tiden, som jag skulle visa upp. På den tiden kunde man aldrig lita på Internet och framförallt inte om man ville visa upp tunga flashfiler live. När jag bläddrat i ett par digitala tidningar och visat de coolaste, onödiga funktionerna i det verktyg som vi alla kände var framtiden gav Tomas följande kommentar:

Jag tror det kommer att dröja ett bra tag innan läsarna är beredda att få sin tidning i ett så litet format som i en dator.

Blodbadet i Ramnäs. Jag skakade snabbt av mig besvikelsen över Tomas sågning och jag tror att även Lennart (som hade hoppats på någon form av ”nya medier” effekt) inte tog det så hårt. Kort därefter gjorde Lennart ett större ingrepp (man brukar skriva ”smärre”, men det här var grovt) i den 14 personer stora ledningsgruppen. Han konstaterade att ledningsgruppen var för stor (helt sant) och för att mildra besvikelsen för de ca 8-9 personer som skulle få lämna ledningsgruppen bildade han en ”yttre rådgivande grupp”. Rådet till detta genomskinliga grepp hade han fått från en organisationskonsult från huvudstaden och samma organisationskonsult fick även Lennart att utföra skenmanövern under en ledningskonferens som ägde rum på Schenströmska, en vacker konferensgård i Ramnäs.

Lennart inledde med något som troligtvis var ett manus från organisationskonsulten (eftersom det var längre en ett par meningar och helt saknade metaforer) och som ingen förstod ett skvatt av. Därefter startade arkebuseringen och när den var över utbröt en längre tid av gråt, förtvivlan och osäkerhet.

Lennart hade gjort det förbjudna och uteslutit alla chefredaktörer från ledningsgruppen. Alla utom en.

Lokaltidning 2010. Gissningsvis var det väldigt nervösa kollegor som gick in i rummet till Lennart på Schenströmska. Jag själv var helt lugn. Strax innan hade Lennart tagit mig i armen och under en kort promenad i parken nedanför Schenströmska, sa Lennart till mig: ”- Du tänker inte som oss andra. Du ska vara kvar i ledningsgruppen”.

Den enda chefredaktör som blivit utvald att vara kvar i ledningsgruppen var Göran Lundberg. Han var chefredaktör för de s.k. Ingress media tidningarna – Sala, Fagersta, Avesta, Bärgslagsbladet (Arboga). Göran hade dragit igång ett utvecklingsarbete som döpts med ett tydligt framtidsperspektiv: Lokaltidning 2010. Görans tes var att ju mer lokal en tidning blev, desto större framgång (eller mindre hotbild) skulle infinna sig. Det visade sig att Görans tes var riktig och det kan man ju se tydligt nu när MittMedia faktiskt är en av ägarna till Stampen och det enda bolag inom korthuset som faktiskt levererar.

Göran som jag hälsade på i Linköping för ett par år sedan (och som även faktagranskat min text här) trodde till skillnad från Tomas Brunegård, även på blädderbara e-tidningar. I det hade Göran kanske inte lika rätt (och inte jag heller), men historien fortsätter ju och att tidningarna flyttat ut på nätet kan ju ingen säga emot. Dessutom har de flesta i motsats till Tomas profetia, anpassat sig till ännu mindre skärmar.

Vad i helvete hände egentligen? Ja, det går ju faktiskt att googla. Det har skrivits en hel del om det som började med Lennarts ambition att bygga ett ramstarkt oberoende mediehus av familjens Pers skapelse, till hur familjen Hjörne nu satt alltihop i ackordsförhandlingar. Däremellan har det tagits kloka, felaktiga, modiga och för få beslut. Men kanske att ingen går att klandra?

Det är svårt för en företagsledning att ha ett längre perspektiv och att lyssna till de insikter som rimligtvis alltid finns till hands. Det är nästan omöjligt när kraven på snabba resultat överskuggar förändringsvilja och innovationstakt.

Känn ingen sorg Göteborg sjunger Göteborgs mest framgångsrika son, Håkan Hellström. Göteborgs mindre lyckade son har dragit sig tillbaka från rampljuset och kanske har fullt upp med att läsa GP på mobilen. Känn all sorg Göteborg.

Avslutningsvis ett citat från Lennart som innebär att ni får vara varsamma med hur ni delar denna artikel. ”- Det är mellan skål och vägg”.

Publicerad på LinkedIn 2016-09-27